Idiomas: Texto para leer en sueco

Os comparto un texto que me ha gustado bastante en sueco. Buscar antes quien es Sisyfo en la mitologia griega y la mujer que se nombra que es una politica sueca asesinada. Que sino uno no lo llega a coger del todo.

Sisyfos på Medborgarplatsen av av Theodor Kallifatides

Ilya Ambramoglou klev ut ur sin gamla Volkswagenbuss. Det första han gjorde var att förvissa sig om att minnesmärket över Anna Lindh var oskadat. Det var det. ”Det är kärlek det”, tänkte han. Gubbarna som arbetade på Medborgarplatsen hade slagit vad om att den inte skulle klara sig i mer än en vecka. Ingenting tycktes provocera marodörerna så mycket som saker gjorda i glas. Den vackra glasobelisken på Fatburstrappan vittnade om det. Någon gick loss på den så fort den installerades och så hade det fortsatt efter varje reparation. Anna Linds stod klarade sig dock. I tre år nu. Det var uppenbart att människorna tyckte om Anna Lindh. Det gjorde han också. Han mindes hennes sista tal. Det var just på Medborgarplatsen. Det var inte så mycket det hon sade, utan hur hon gjorde det: med klar röst och brinnande blick. En liten flicka hade sprungit fram till henne med en ros. Indirekt hedrade också han henne. För det var han som hade sålt den rosen. Det var hans jobb: att sälja blommor. Det hade inte alltid varit det. Egentligen var han utbildad flygtekniker, först hemma i Turkiet, sedan i Ryssland. Men det fanns ett problem: han var jude. Någon anställning var inte att hoppas på. Så gav han sig iväg till Sverige, som var ett av de få europeiska länder med egen flygplansindustri. Det var en riktig tanke. Han fick arbete på Saab i Linköping, gifte sig med sin chef, som råkade vara Kristina, civilingenjör, blond, trettio år, villig att skaffa barn. De fick tre stycken på raken. Kristina gick ner på deltid. Han fick hennes jobb. De köpte ett radhus och Kristina stannade hemma. Pojkarna – de fick tre söner – behövde henne. Pengarna räckte till. Hans lön blev bättre och bättre. De var lyckliga. Han var nog lyckligast. När han såg på Kristina, hennes långa ljusa hår, den smala midjan; när han hörde henne leka med barnen, nynna i duschen, eller tala i telefon med väninnor; kort och gott, det var tillräckligt att se och höra henne för att han skulle vara till freds med livet. Ibland var han så glad att han inte kunde somna. ”Kristina är mitt Sverige. Min mor är mitt Turkiet. Mina söner är min värld. Låt allt förbli så”, bad han till sin gud. Det förblev inte så. En vårkväll förändrades allt. De var med barnen i stan. Mycket folk ute. Den yngsta pojken sprang i väg på jakt efter sin ballong, den första det året. Bilen kom från ingenstans. Barnet levde i sex minuter tills ambulansen kom. Efter det gick det fort. Kristina sjönk djupt in i sorgen. Saab bantade arbetsstyrkan och han var en av de första som fick gå. Sökandet efter ett annat arbete gav ingenting. De sålde radhuset och flyttade till Stockholm, i en trea i Fittja. Det skulle vara lättare att få arbete i en storstad, hade man sagt på Arbetsförmedlingen i Linköping. Det var sant. Det fanns massor med tillfälliga arbeten, men inte någon anställning någonstans. I Fittja bodde många invandrare, inte minst från Turkiet. Kemal var en av dem. När han blev arbetslös började han sälja blommor på Södermalmstorg. Inom ett par år stoltserade han med eget stånd och en anställd. Kemal hade lagt märke till att det inte fanns någon blomsterförsäljning på Medborgarplatsen och föreslog Ilya att öppna en tillsammans. Sagt och gjort. Det var ett lyckokast. Inom loppet av bara ett år hade de skaffat sig ett stort tält och två anställda. Livet vände igen. Kristina hittade också ett arbete, som lärare i Vårbyskolan, där man hade fler problem än barn. Men hon var svenska. Hon älskade att lösa problem. De två sönerna fick nya vänner, sorgen lade sig långsamt, som en trött, gammal huskatt. Det var ett hårt arbete att sälja blommor. Ilya måste gå upp klockan fyra varje morgon för att åka till hallarna i Årsta där han köpte blommorna. Sedan måste tältet resas upp, bänkarna och hyllorna monteras, alla krukor ställas fram, alla blommor, alla växter. Klockan nio dök de första kunderna upp. Ilya höll öppet till sex. Sedan måste tältet tas ner, krukor och blommor och växter måste plockas in i Volkswagenbussen. Halvåtta åt han middag. Klockan nio såg han på nyheterna. Kvart över tio sov han. Sju dagar i veckan. Året runt. Ingen semester. Han ville som alla andra åka hem, men var rädd att både Kristina och barnen skulle bli besvikna. Vad skulle de göra i hans gudsförgätna by? Inte ens tv fanns där. Så Kristina och barnen åkte till hennes föräldrar i Dalsland, medan han stannade kvar i stan och arbetade. Blev han aldrig trött? Han var alltid trött. Hans granne på torget, ”Fastfood-greken”, kallade honom ”Sisyfos”. Ilya visste inte vem denne Sisyfos var. ”En snubbe som gudarna straffade med ett jobb utan slut. Han fick rulla en stor sten uppför en kulle och när han nådde dit rullade stenen tillbaka igen och han fick börja om från början.” Det var utan vidare en bra liknelse för hans liv. Detta slit varje dag, att sätta upp tältet och att ta ner det. Den stora klockan över saluhallarna på Medborgarplatsen hade fastnat på halvsex. Det var flera månader sedan det inträffade, ingenting var gjort åt det än. Snön låg kvar på bänkarna i väntan på att barnen skulle dyka upp för att åka skridskor på den konstgjorda banan. I öster höll mörkret på att skingras. De två uteliggarna, invirade i trasiga paltor och gratistidningar, låg kvar innanför den glasade ingången till det underjordiska garaget. Det var inte så varmt där, men det var bättre än att ligga ute. Ilya hade sett dem i två år nu. Femtiotre år gammal var han, fast ingen skulle tro det. Han såg mycket äldre ut. Håret var borta, ryggen böjd, stegen långsamma. Det värkte i hans kropp och det värkte i hans hjärta utan att han var sjuk. I varje fall hittade läkaren i Fruängens läkarhus inget fel på honom. ”Minska på bönen”, hade idioten sagt i tron att Ilya var muslim. ”Ryggen får styrk av dem.” Hans medhjälpare var försenade. Det var snarare regel än undantag. Han började lasta av varorna ensam. Efter några minuter kom ändå den ena av de två anställda, en gänglig ung man från Ghana som hade förmågan att arbeta snabbt utan att ha bråttom. ”Var är Yasser?” frågade Ilya. ”Jag vet inte. Förmodligen vet han det inte själv.” Yasser hade problem. Vem hade inte det? Med eller utan problem dök Yasser upp till slut. Hålögd, orakad. ”Var har du varit?” frågade Ilya. Yasser svarade inte. Det tog en och en halv timme att resa upp tältet. Det var dags för en fika. Livet på torget kom sakta igång. De två uteliggarna kom också fram, lockade av kaffedoften. Ilya bjöd dem att sitta ner. De drack kaffe utan att tala. Renhållningsbilen gjorde sin runda. Sedan dök en joggare upp, en ung flicka med sin hund. Hon stretchade på Mondos trappa. ”I morse hittade jag inte till tunnelbanan”, sa Yasser. Det var nytt. ”Hur kommer det sig?”, undrade Ilya. ”Det var inte svårt. Det fanns ingen tunnelbana där jag var.” Den ena uteliggaren hade fått nog av att sitta inne. Han reste sig och gick med hasande steg mot flickan. De hörde inte vad han sa till henne, men hon skrattade högt. Så skrattade också Kristina en gång. Det var länge sedan. På nätterna låg de alltjämt intill varandra fast elden hade slocknat. ”Ta hand om affären en stund”, sa han till sina anställda. ”Vad ska du göra?” undrade de med en mun. Det hade aldrig hänt förr att han gick ifrån, inte ens för att kissa. Det gjorde han i en Nescaféburk. Vad skulle han göra? Ingenting. Han skulle vara ledig en stund. Idag skulle han inte rulla stenar i uppförsbacke. Solen kom fram genom molnen. Den värmde inte kroppen, den värmde själen. Han gick en runda på torget. ”Fastfood-greken” var på plats. ”God morgon, Giorgos”, sa Ilya glatt. Giorgos trodde inte sina ögon. Han hade aldrig sett Ilya spankulera omkring. ”Är det din födelsedag?” ”Nej.” ”Varför är du inte på affären då?” ”Idag tar Sisyfos ledigt”. Greken gjorde en gest som om han skruvade något i sitt huvud. ”Är allt som det ska härinne?” undrade han utan att egentligen bry sig om det, eftersom en chorizo höll på att ta eld i grillen. Ilya fortsatte åt andra hållet mot Södra station. Glasobelisken var sönderslagen igen. Det var halt på trappan och han tog det lugnt. Längre ner såg han ett par skulpturer och läste intresserat på en mässingsskylt. Det visade sig att fontänen mitt i parken kallades ”Afrodites brunn”. Det var ett lämpligt namn. Vid närmare betraktande insåg man att den föreställde ett kvinnosköte med en tydlig skåra i mitten. På sommaren strömmade det ut vatten därifrån. Han skrattade nöjd med sin upptäckt. På trappan tronade en bräcklig lem i glas, härnere härskade ett sköte i brons. Ack, ja. Det gick inte att vistas särskilt länge i parken. Ett inhägnat område fungerade som rastplats för hundar. Ett tiotal jyckar förde ett fasansfullt liv, som på en skolgård. Han hastade iväg därifrån. Vad skulle han göra nu? Det var inte så lätt att vara ledig. Kaffe hade han druckit. Vad var det som återstod? Han längtade redan efter sin affär, efter de smågrälen med sina anställda, efter sina kunder. Plötsligt stod allting klart. Sisyfos rullade inte en sten uppför. Den där stenen var livet. Sisyfos rullade stenen av egen vilja. Gudarna hade förmodligen menat det som en straff. I själva verket var det tvärtom. Det hade givit honom en mening med hans dagar. Han gick med raska steg tillbaka till ”Fastfood-greken”, som blev allvarligt oroad. ”Skolkar du fortfarande?” ”Åt helvete med dig och Sisyfos”, sa Ilya. ”Vad är det med dig?” ”Åt helvete med alla myter. Det enda vi gör är att missförstå dem”, fortsatte Ilya och lät arg utan att vara det. Sedan hastade han tillbaka till sin affär och tog ett stort njutningsfullt andetag när han kom in. Hans liv var denna affär, dessa blommor, detta tält som han dagligen måste resa upp och ta ner igen. Sisyfos eller inte Sisyfos, människan måste bära livet på ryggen. ”Det var en kort ledighet”, sa Yasser spydigt. ”Du skall hålla truten, för du förstår ingenting”, svarade Ilya i hopp om ett litet uppiggande gräl och andades ut.

viki
0
Bandera de Dinamarca viki 578 38 8039 Copenhague, Copenhague (Dinamarca)

Formato tocho puro y duro. Y en sueco.

Ya hay que tener ganas.

Quizás si pones la traducción en castellano o si la tienes en inglés se le puede echar un vistacillo, @lillamy.

1521450562
2
1521450562 , ()

No hace falta, el sueco es una lengua que más o menos domina todo el mundo :)

Miradero
0
Bandera de Suecia Miradero 42 0 80 Estocolmo, Estocolmo (Suecia)

A mi también me ha gustado.... aunque vaya mal sabor de boca.

El lo tenia muy claro, o eso creía: -Så gav han sig iväg till Sverige, som var ett av de få europeiska länder med egen flygplansindustri....
”Kristina är mitt Sverige. Min mor är mitt Turkiet. Mina söner är min värld. Låt allt förbli så”, bad han till sin gud.....

:-(

Atención: Este tema tiene más de 6 meses de antigüedad.